Tussilago

Till min stora förvåning när jag kom ner i köket för att ta en frukt fanns där bara äpplen och melon. Inget av dessa ville fresta mig för stunden så jag fick vara utan. Öppnade kylskåpet och såg bara massa pålägg, mjölk, blåbärssoppa, sylt osv, jag gjorde ändå ett sista försök med skafferiet för att hitta något att få i mig. Och där hittade jag det som nu fastnar i mina tänder, bananchips! Det står på förpackningen, nyttigt till frukost, gott till mellanmål eller som snacks. Och ja, jag är faktiskt berädd att hålla med.

Jag fick ett ryck och slängde ut hela min garderob. Rensade ut inte allt för mycket men en del och stoppade tillbaka allt igen. Det blev snyggt och ganska prydligt så det är väl bara vänta och se hur länge ordningen hade tänkt att hålla för denna gång. Ska försöka hålla ordning har jag lovat mig själv (i ett svagt ögonblick?). Så nu är rummet i ganska god ordning. Bara lite lampor som ska upp, nya gardiner och rullgardin, ett till sett nya lakan och lite svarta ramar på väggarna. Det blir topp.

Har just precis nu pratat med min brorsson på msn och han var borta hos någon där han hade webcam, han var glad och tyckte det var bra att jag fick se. Han gömde sig och grejade hela tiden. Så söt.

Imorgon ska jag alltså gå till skolan. Börja tvåan. Näst sista året i skolan. Sorgligt? Bra? Trevligt? Superskönt? Jag har ju de två åren att fundera över det. Men det känns inte alls betungande att gå i skolan nu förtiden. Gymnasiet är så mycket roligare och trevligare än grundskolan. Och dessutom har jag världens bästa klass. Så nu ska jag tillbaka efter en sommar som har varit minst sagt händelserik och otroligt rolig.
Här kommer därför en liten snabbgenomgång:

- Helsingborg/Höganäs med Frida, på besök hos vår kära vän Linn. En fullständig tjejhelg med skratt, film, cyklande, promenader, bad, sol, studsmatta, mat mm.
- Midsommar hos Croner, mycket trevligt med massa, massa, massa frukt och god mat.
- Hemma i Enskede, inga måsten, dagen som den kom...
- Strömstad hos min gudmor. Mycket mat, sol och bad.
- Camp X, det stora seniorlägret som blev mycket lyckat trots att vi inte precis utnyttjade aktivitetstillfällerna. Vi sov, åt, badade, sjöng, lyssnade på musik, umgicks med massa folk och svängde våra lurviga på disco!
- Vässarö, mycket jobb, mycket slit, mycket skratt, mycket kärlek. Åh, alla borde få komma till Vässarö.
- Skåneresan med Frida och Towe. Lite crazy men roligt. Passade även här på att träffa Linn. Så fick sommarlovet sitt slut.

Om jag ska räkna med min fina böld i sommarlovet har jag inte bestämt än, så den får vara utanför. Ja, jag är nöjd med sommaren. Den har varit fin, riktigt fin och vädret kunde inte ha varit bättre. Så den här bilden får sammanfatta sommaren, jag och Dan i vattnet på Värmdö, så bra skulle man må jämt.

Jag har fortfarande det linne jag sov i på mig och mina randiga mysbyxor. Vet inte vad jag ska dömma av det, men jag tycker att jag har varit ganska effektiv ändå. Dusch, middag, lite dator kanske och sen hopp i säng, imorgon ska jag till skolan :)!!

Kristina heter jag och nu spelas One love med U2 på radion, tro det eller ej. Jag är glad, trots att bananchipsen är slut.

Ikväll blir en sån kväll då jag har bara mig själv att tänka på. Jag är fortfarande sjuk så jag tänker inte gå ut någonstans och ingen ska komma hit. Mamma och pappa ska bort och kvar återstår bara jag och hunden. Laga middag, skära salladen precis så jag vill, dansa till dålig musik och krypa upp i soffan med min pastatallrik och titta på film. Åh. Det är det som ska bli så skönt att flytta hemmifrån tycker jag. Att bara ha sig själv att tänka på. Jäjäjä.
Jag fick ett ryck och ville städa. Men det varade inte så länge. Jag började men sen kom kläder som jag ville prova och saker som låg på sängen ivägen. Så jag slutade. Det kanske inte var så bra men dammsugarn finns ju liksom kvar. Kanske får ett ryck snart. Igen.
Hörde just one love med U2 på radion. Började skratta högt inombords. Haha. Det är nämligen en väldigt speciell låt. Vässarö, härliga tider. Shit pommes vad mycket man hann med på två veckor ändå. Och nu är det bara två veckor sen jag kom hem. Känns som en evighet sen. Tyvärr kanske?
Jag vet inte. Jag vet varken ut eller in.
Nu ska jag inte virra bort mig. Pratade med min kära vän Malin tidigare. Och eftersom vi är ganska duktiga på att läsa varandras bloggar känner vi oss ganska uppdaterade på varandras liv även om vi inte pratar. Osocialt och jevligt, men ganska trevligt ändå. Jag menar, när vi inte träffas, vilket är ganska ovanligt eftersom vi ses minst fem dagar i veckan i vanliga fall så är det ett bra sätt. Att ta reda på. Uppdatera sig. Höra av sig. You name it. Men. Vi pratade om shopping. Jag vill ha nya kläder i massor. Vi kom övernes om att jeans var nästan prio ett. Och den här gången än Cheap struket. Hm också. Och vad finns då kvar som är bra pris (dvs under 500) och snygga. Det fick bli Carlings. Så första stoppet på min shoppingmånad får bli där. Jepps. Sen ska jag ha en kofta, en tröja, en tröja, en tröja, en skjorta, en kjol och ett par nya leggings.

Nu ska jag dammsuga och sen laga min enastående middag.
Kristina

Okej, ska försöka inte vara så himla tröttpåattvarasjuksjuk idag. men det är svårt. Var på akuten idag också. Halsböld. De skar. Det var inte skönt. Jag ska dit imorgon igen. De ska skära ännu mer. Sen, blir jag frisk då? Det är allt jag vill. Doktorn sa åt mig att äta idag. Så jag har ätit. Pasta med äggklatch och tomat som syster lagade. Det smakade inte särskillt gott eftersom jag hela tiden koncetrerade mig på att tugga och svälja på bästa möjliga sätt, så det skulle göra så lite ont som möjligt. Min syster flyttar till Paris imorgon. Hon ska jobba på Google. Hon är duktig. Min syster. Min andra syster gjorde mig på gott humör igår när hon berättade om barnjympan hon ska börja leda. Åh, syskon är allt bra att ha.
Om 16 dagar fyller jag år. Det här är min önskelista (som den ser ut idag):

- Vara frisk
- Ha ett stort kalas där alla är glada och ingen är ledsen
- Fred på jorden
- Mer tid för mina kompisar
- Snyggaste jeansen i stan
- En stor glass
- Att alla ler
- En rullgardin

Tänk vad allt skulle vara bra.
Jag vill vara frisk och glad nu. Nu. Nu. Nu. Nu. Nu. Nuu!!!
Kristina

(Ligger fortfarande som ett paket i sängen och dricker saft, nu får halsen ta och ge upp tycker jag, ingen idé att ligga sjuk när alternativet är att vara frisk och vara med undebara vänner. Halsen! Det här är ett hot: Ge dig för fan, annars du... Jag längtar tills jag får möta de och en speciell (om jag nu får det), jag vill inte mer!)

Kristina

Nej. Jag är hemma. Fast jag vill vara i skolan. Var på akuten igår. För min hals gjorde så ont och mitt öra sprängde så mycket. Dålig tajming. Väldigt dålig tajming. Jag vill inte. Men det är inte halsböld och inte körtelfeber. Bara det att mina halsmandlar är stora som tennisbollar, har feber och inte har ätit något sen i söndags. Jag lever på mammas egengjorda svartvinbärssaft, när jag har tagit tillräckligt med värktabletter så jag kan svälja ordentligt. Det är förjevligt att vara sjuk. Jag vill vara frisk och gå i skolan. Man kan ju inte missa de första dagarna efter sommarn. Det är ju de som är roliga. Sen kommer allt in i den där vanliga pluggcirkeln men nu, nej...

Jag vill inte.

Snart kommer väl en rapport om the big skånetrip, men jag känner inte för att sitta uppe allt för länge. Har sovit nästan konstant sen i söndagskväll. Jippi.

Kristina heter jag och idag är jag inte så himla glad.

Jag glömde ju en sak.
När jag kom hem hade jag fått ett nytt rum. Det är grönt. Och fint. Och åh. Äntligen ett rum jag inte behöver skämmas för att gå in i. Sängen var det nästbästa. Den såg otroligt inbjudande ut efter två veckor i hård våningssäng. Jag blev glad. För jag visste ju ingenting. Och det var bättre än jag kunde tänka mig. Idag är jag hemma och bor. Och ska försöka ställa in några saker i den annars så rena och fina vita bokhyllan.

Hej allahopa.
Det är inte kul att bli väckt klockan 7 på morgonen av en väns mamma för att vännen inte har kommit hem än. Inte kul. Inte kul någonstans. Nej. Visst får alla mammor i världen ringa till mig och undra men kan hon ge sig nu. Så kul kan inte "det nya livet" med spriten vara... Det är fan inte tufft att vara ute så länge som möjligt och inte höra av sig. Ska jag låta gammalmodig och säga att det var bättre förr? Iallafall för ett år sen, eller bara några månader sen, typ när sommaren började, då var det inte såhär. "Hej, jag drack inte när jag var fjorton så jag är tvungen att ta igen det nu och jag letar fester varje kväll och röker för att (?) jag tycker det är gott (?) och"..... Nej nej nej...

Ja, det var kul på Vässarö men det räckte gott och väl med de två veckorna... Två veckor långt styrketräningspass räckte. Men självklart gör allt det bra att jag lite vill tillbaka, eller ha de där två veckorna tillbaka.. Eller, nej. Nu är det gjort och sommaren är snart slut. Men inte än.

Idag kommer Malin. Jag är glad för det. Hon fyllde år igår. 17 år. Min vän Malin. Hon är min fårskinnstoffel på alla sätt. Mjuk och glad. Rolig och snäll. Lysnnar och följer med. Grattis vännen.

Kristina

Godmorgon.
Ja, min syster kom in och rotade i min garderob klockan nio och mamma drog upp min rullgardin i mitt mörka stora rum 20 över nio. Så jag är pigg och glad som en kexchoklad.
När jag satte mig här för ungefär två minuter sen så såg jag en bok bredvid mig, Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, det måste vara min syster som lagt den här för på den sitter en fjuttigt gul postitlapp med texten LÄS! helt fantastisk... Och ja, jag vet jag kan inte se en enda skräckfilm utan att ha femton täcken framför ögonen och hålla 17 personer hårt i handen men skräckromaner är ju riktigt roligt. Johns andra bok Låt den rätte komma in var helt underbar. Läs, läs, läs, lääs!
Det stod en tvättkorg i syrummet full med mina kläder, nu ligger den uthälld på min säng och jag funderar på att ta tag i den och lägga det mesta där det ska ligga. Det är bara svårt att hitta motivation till något som inte känns viktigt. Jag ska åka bort på söndag och jag ska säkert ha med mig hälften om inte mer av det som ligger där, så det känns lite onödigt att lägga in det i garderoben när det ändå ska ut om två dagar igen.
Jag har ingen direkt plan för idag. Jag vet att jag ska träffa Malin och Ben och kanske även Erik, Malin och Sara. Men jag vill inte ringa Malin än. Okej för att hon går och lägger sig innan tio på lediga dagar men igår pratade jag faktiskt med henne när klockan blivit över halv 11.. Ojoj, hon kanske måste sova jättelänge för att ta igen sig. Hehe, lilla Malin, hon är så bra.
Jag saknar verkligen att skriva av mig när jag är borta någonstans, visst kan jag ta ett kollegieblock och kladda ner lite obetydliga ord men... Men. Ja, jag vet inte om jag är helknäpp eller helt normal men när jag har varit ute med hunden den senaste veckan har jag liksom skrivit blogginlägg i mitt huvud. Några av ämnena som kom upp var

Hemliga h-boken: Den läxbok vi hade i trean och fick skriva hemuppgifter till fröken i, mest för att hon skulle lära känna oss mer tror jag, men jag gillade h-boken. Vi kunde få uppgifter som "Vad är du rädd för" "Min familj" "Min bästa dröm" "Min önskesemester" och första läxan vi fick var att rita ett porträtt av oss själva och skriva en kort presentation. Jag ritade en liten tjej med gult hår och ett jättestort rött leende. Jag skrev "Jag tror jag är en glad person" och fröken svarade att "Jag tror också att du är en glad person". Jag är väldigt ofta glad och det finns inte många som har sett mig riktigt arg, i alla fall inte av mina kompisar, familjen är undantag. Adam försökte klura ut hur jag skulle se ut som arg och han gjorde en liknelse med "Lilla My" i Mumuindalen.

Ett tacktal: Jag har alltid velat hålla ett tacktal, det verkar så fint. Att få tacka alla de som betyder något för än. Mitt skulle bli ganska långt. Jag skulle nog få förbereda det ganska långt innan för jag skulle inte vilja glömma någon. Alla skulle känna sig träffade och uppskattade förhoppningsvis. Jag tror aldrig jag kommer få hålla ett tacktal. Det är synd. Någon gång ska jag skriva ett tacktal.

De som träffar mig första gången, eller blir presenterade för mig. Jag brukar undra vad de tänker om mig. Egentligen vet man väldigt lite om någon som man hälsar på och börjar prata med. Då kanske man pratar om yliga saker, eller sånt som är aktuellt just för tillfället, om gemensamma saker osv.. Det vore kanske bra att presentera sig lite längre. Typ i stil med:
Hej, jag heter Kristina och har gått ut första året på Värmdö gymnasiums samhällsvetenskapliga-kulturprogram. Jag har två systrar, en mamma och en pappa och bor i en villa med två katter och en hund. Min favoritfärg är grön och jag tycker väldigt mycket om musik. Jag är scout sen nio år tillbaka och sitter med i Stockholms seniorscouters arbetsutskott som ordförande och även i Stockholms distriktsstyrelse. Jag ingår i Enskedelaget Pokémon Crew och det senaste två åren har jag ägnat mig lite för mycket åt scouting enligt mina kompisar.
Så får det bli. Då har man lite mer att prata om samtidigt. "Jaha, vad gör dina systrar då och hur gamla är de? Vad heter hunden och vad är det för ras?" Det blir genast ett mer lärakännasamtal. Mer presentationer åt världen.

Klockan börjar närma sig 11 och jag har mycket att göra.
Kristina

Jag är på en ö utanför Strömstad, det är min gudmors alldeles egen ö och det är härligt. Då kan man göra lite som man vill dagarna i enda. Jag njuter. På söndag är det dags för läger men tills dess kommer jag befinna mig här, så förvänta er inga långa uppsatser i bloggen på ett tag, det blir ett ganska långt sommaruppehåll med bara några livstecken någon gång ibland sådär. Ha det skönt i solen, Kristina

Alltså. Idag är det visst söndag. Var tog veckan vägen? Var tog min lediga tid innan mitt resande skulle börja vägen? Jag tycker jag har tagit vara på tiden riktigt väl. För mig handlar sommarn om att ta det lugnt, ha jävligt kul och uppleva nya saker, sånt som bara händer en gång och aldrig mer. I år blir det Camp X. Jag ska åka på mitt första seniorscoutläger. Det är lite lustigt faktiskt om man tänker på hur involverad jag är i just seniorscoutlivet, i Stockholm i alla fall. Oj, nu fick jag lyckorus. Tänk hur mycket jag har varit med om de senaste två åren, tänk hur mycket jag har upplevt och hur många nya människor jag har lärt känna. Tänk hur tom min telefonbok skulle vara om jag inte tagit chansen,. chansen till engagemang, biljetten till allt mitt slit, till alla mina ohanterbara stressituationer, till allt skratt, till all glädje, till all nytta, till så mycket kunskap, till så mycket samarbete, till så mycket som jag inte visste om, jag kan inte sluta vara tacksam för att jag är inte ens fyllda 17 år och jag har varit med om, upplevt och känt på så himla mycket och många situationer. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, le eller flina, fundera eller tänka, jag vet inte vad jag skulle ha varit utan mitt engagemang, utan alla uppmuntringar, utan alla goda vänner, utan allt nedlåtande pladder, utan allt och alla. Jag skulle ha varit en helt annan, en blyg, en eftertänksam, en liten, men ändå kanske en stark. Jag vet så lite, men ändå så mycket, på en och samma gång. (Och jag vill fråga mig själv i denna stund varför jag läser med estradpoetrösten inom mig när jag skriver detta, det är så fint att prata så, därför har min syster valt rätt tjej, dumt att jag aldrig fått höra henne uppträda, jag kanske kan beställa en privatreportoar, jag kan vara testpublik, för jag rycks alltid med, jag skrattar och gråter, ler och fäller tårar på en och samma gång när jag hör något så vackert som när Solja läser för mig i min alldeles egna mp3 om när allt började så oskyldigt med diskbänken och alla ärtor som bara kastas ner för trappan, det får mig att tänka på den där reklamen när de spelar Heartbeats som är så fin och nu blir det här en jättejobbig mening med en himla massa kommatecken och nu är min röst inställd på lite norrländsk finlandssvenska och jag känner hur glädjen bubblar inom mig där jag sitter på mins familj egen altan i Enskede). Jag vet inte varför jag tänker alla dessa tankar på en och samma gång, här kommer all känslorna. Det blir som i mitt livs verk, jag tror den ska börja såhär, jag får sudda ut och börja om från början, ingen ska någonsin glömma, ingen som verkligen träffat mig IRL som man så fint skriver här på Internätet ska någonsin glömma vem jag är så länge jag lever och samtidigt ska ingen få veta min innersta hemlighet. Inte ens jag själv, för jag tror att jag blundar, jag tror att jag innerst inne blundar för allt och inget, samtidigt, jag blundar för min innersta dröm.

Visst är det svårt att läsa när texten inte är indelad i stycken? Men jag tycker det är vackert. Det är fint, man ska bli så inne i texten och läsa med sin aggresivaste estrad och verkligen ta i för att sedan återvända till normal ton när man kommer till det stycket där texten tonas av och det blir mer lättläst, där alla kan se skillnad på verk och hemlighet, verk och verklighet.

Jag vet inte vad jag vill säga, eller jo, jag vill säga ganska mycket. Jag har varit feg.
Fan, om ni någon gång får chansen att vara med en grupp med genomgoda människor, sova i ett tält eller under bar himmel i lägerbålsringen, ligga vaken hela natten fast man ska upp så tidigt bara för att man älskar livet så mycket, man vill ta vara på varje sekund, man vill kunna minnas, vaddå? Sova kan man göra sen. Man vill vara i nuet man vill spänta de där stickorna som gör att maten blir klar mycket snabbare och vad effektivt det blir om fler hjälps åt med olika saker förståss och vad fort diskvattnet kan bli klart om någon har ansvar för att sätta på en stor kastrull med vatten precis när maten är färdig och en annan häller diskmedel i en balja medan en trejde heller en bottfull med kallt vatten i alla tre baljor och glöm inte att man inte får diska i sötvatten det blir så dyrt och det behövs renas mer vatten och då blir inte den som får ta på sig skulden glad och då påverkas alla, tillslut. Fan vad jag är glad att jag är scout. Att jag får åka på läger med flera tusen andra och få träffa så många nya människor att jag bara kommer ihåg namnet på de riktigt snygga och jag får vara precis den jag vill och jag behöver bara tänka på dået och inte  vad som händer imorgon eller orda hemfärden, bara finnas, till hands, som en hjälpande hand, ett handslag ibland, en klapp på axeln och det här fixar du. Fan vad ni har missat något, ni som aldrig tog chansen, det som aldrig var er grej att bli scout. Tänk vad många fina människor ni har missat hittils. Jag vet att jag babblar men jag är kär, jag är så kär för scouting är det bästa som finns, det är så fint och jag älskar det med hela mitt hjärta. Som Dalai Lama sa en gång: Tänk vad många krig vi skulle undvika i framtiden om varje ung människa var scout. Det är fina ord som jag har där bak när livet känns svårt och mejlen hänger över mig och besluten tas, fel, och jag känner mig dålig för jag ska vara den som hjälper som fixar som stöttar men ibland behöver jag mer stöd än vad jag trott och jag klarar inte allt utan alla andra som finns där vid min sida, jag klarar inte ett kompisbråk precis innan ett stort arr. Jag vill bara att alla ska finnas för mig och då finns jag där för alla, alla som behöver mig, jag som är liten och blond och alltid är glad när jag inte är på något annat humör, men oftast är jag glad, för då blir jorden kanske en bättre plats för någon eller några, ett leende är bättre än inget, det måste väl vara så. Jag blir så glad när jag får fina sms från en jag älskar och den vill ha svar på en enkel fråga som Kan du, eller Vill du, eller Var eller Hur eller När eller Varför eller Vad skulle jorden vara utan träden?
Jag blir glad när jag får prata i telefon med de jag tycker om och jag blir glad av att jag kan känna att även fast Towe inte får sina pengar som jag lånade förra sommarn när vi var på Kina restaurang i Worthing så finns hon där och jag blir glad när jag ser henne, även fast jag är sålig på att höra av mig, även fast jag prioriterar det jag tycker är viktigast just då, även fast jag inte tänker på vad de andra tycker om mig. Jag vill bara bli omtyckt för den jag är.

Nu blev det långt igen.
Och jag tycker om att skriva, jag skriver för att det är roligt, för att jag får något ut av det för att jag vill att folk ska veta vad jag vill och vem jag är, jag skriver för allt och ingenting.
Och nästa gång du tar ett glas iskall flädersaft, snälla snälla tänk en bra och en dålig sak om den personen du mest tycker om här i världen, den dåliga kan vara att den inte är hos dig just nu eller att den får åka till Säfle helt utan dig

Jag heter Kristina och ni lyssnar inte på Sommar i P1
(Ted Gärdestad - för kärlekens skull)