Tussilago

Hej hallå vänner, bekanta och andra murvlar.

Jag lever.

VIlle bara upplysa alla. Jag har inte gått i graven. Men ibland får man prioritera annat än bloggen. Föresten, har ni sett att tussilagosarna blommar så smått och försiktigt. Åh, det är vår. Jag älskar våren. Och jag älskar att vara kär på våren. Lyckligt kär.

Jag har väldigt mycket med livet just nu.
Det är

- Skola
- Hund
- Vänner
- Adam
- Samuel (barnvaktsbarnet)
- Scout
- Jiingi
- Jympa

 och massa annat som hör livet till. Åh. Iblnad önskar jag bara att jag fick ligga på en strand långt borta från verkligheten och bara göra som jag vill, inga måsten, ingen Nu!

Men jag mår bra, absolut, syster du behöver inte vara orolig. Jag mår väldigt bra. Men tvåan i gymnasiet är inte så jekla kul. Det är ganska tjatigt. Ganska tröttsamt.
Jag vill ha sommar och sol (och kort tajt kjol, vi vill ha dig markolioo). Jag vill vara ledig och inte ha någonting jag måste göra efter ledigheten. Alltid när man kommer tillbaks under terminerna så är det fem gånger mer saker att göra än inna. Allt fylls på och jag vill inte riktigt.


Ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig något som tar mig någonstans


Hej hopp.
Ska plugga och sova, sen.

Kristina

Jag ska beskriva en plats. En plats där känslor väcks. En plats som berör. En plats som berör mig. Hur du känner inför den kan jag inte veta. Därför vill jag återge mina tankar. Jag vill att alla ska veta. Vad platsen har att säga mig. Vilken kraft den väcker inom mig. Ångest. Hat. Glädje. Sorg. Lust. Ilska. Kärlek. Allt, allt du kan tänka dig. Förutom viljan att stanna kvar. 

Platsen jag ska beskriva ligger på en ö i Stockholms skärgård. Förut, för länge sen, för kanske femtio år sedan, var platsen öns mittpunkt. Det var där alla gäster togs emot, det var där alla anlände, alla åkte hem, det var där det hände. Idag ligger den ungefär tio minuters promenad i sydlig riktning från öns mittpunkt och platsen är ganska bortglömd, en bortglömd pärla, öns pärla. Om man inte vill besegra skogens snåriga mark, har man inte så mycket mer val än att ta stigen. Det är där min berättelse börjar, på stigen. Följ med. För jag vill berätta, jag vill att alla ska veta.

 

Mina skor skaver. Att jag aldrig kan välja rätt skor till rätt tillfälle. Det är ett gruskorn från stigen som letat sig in. Sandaler, vem kunde komma på något så idiotiskt? Stenar som fastnar, barr som biter sig fast i sulan, myror som kittlas. Det är ingen idé att stanna och skaka ur det lilla gruskornet, det skavande gruskornet, jag vet ju mycket väl att det kommer komma ett nytt, direkt efteråt. Som alltid. Så jag går. Försöker att inte tänka allt för mycket på fötterna. Vidare. Det är i början av hösten och tidig höst vid havet är underbart, vind, sol, inte för varmt, inte för kallt, det är alldeles lagom. Än så länge ser jag inte så mycket. Jag har gått här alldeles för många gånger för att kunna reagera på vad jag ser. Det är bara det vanliga, skog, träd, skog, skog och träd. Men träden ser jag inte så tydligt, bara några, de som skiljer sig från de andra, som de alltid gjort, varit annorlunda, stått lite längre bort eller bara stuckit ut utan att man kan peka på vad som gör det. Åter. Jag ska berätta, jag vill att alla ska veta.

 

Jag börjar närma mig. Vädret spelar sitt eget spel idag. Det passar inte in på vare sig stor sol eller regnmoln, sol med moln framför eller snöstorm, tidningsbilderna luras idag. Det var en sol i tidningen. Jag tittar upp, mot himlen, himlen är det enda jag ser, den är grå. Nej, den är inte helt grå, mer blågrå, ljust blågrå. Den ser kall ut. Jag som trodde himlen var motsats till det fruktansvärda helvetet, är inte himlen paradiset? Jag vill inte komma till en kall, ljust gråblå plats när jag dör. Vem vill det? Då kanske det ändå är bättre med helvetet, där man får brinna, varmt och skönt. Ingen kommer väl ändå syndfri från denna värld i dessa tider. Tänk på dagens synder. Har du kört bil? Miljöförstöring - helvetet. Har du spottat ut ett tuggummi på gatan? Förorening - helvetet. Har du någon gång spelat fotboll? Konditionskrävande - helvetet. Tillbaka. Jag ska berätta, om platsen, jag vill att alla ska veta.

 

Vad är det för plats, vad är det för plats jag kommit till, som så många gånger förr? Jag tittar ut, mot havet. Det får liv när det känner mina varma blickar. Havet spelar med i vädrets spel idag, det guppar, oregelbundet och mycket, stänker upp längs bergknallarna. Jag tar ett steg på den tunga bryggan. Betong, det skriker betong av den. Som om den aldrig har sett solen, som den alltid skulle ha levt i ett mörker, en grå värld. Betongbryggan. Här kommer mitt känslokalla jag fram, alla otäcka stunder jag ändå haft på den här ön, som jag i själva stunden tyckte var mycket bra, men insett efteråt att det var min tankes lögn. Det är avsky och jag fastnar med blicken på den grå plattformen, kan inte tänka. Vill inte vara kvar. Ah. Jag får inte bort blicken, allt bara snurrar i huvudet och jag lyckas sluta ögonen. Jag vänder mig om utan att titta var jag går, men jag känner platsen så väl att jag vet var jag ska gå och det är därför jag vill berätta, jag vill att alla ska veta.

 

Stegen leder mig till den lilla stranden intill bryggan. Jag sätter mig ner, stilla. Tar en sten i min hand. Andas ut. Med en len sten i handen går det inte att ha kvar den känslan jag nyss kände. Jag lägger mig ner, de ojämna stenarna lägger sig till rätta under min rygg och min blick vandrar upp mot himlen. Solen kanske kommer fram i alla fall. Mina tankar börjar flyga iväg. Det var här det hände. Det var den kvällen. Allt var som det skulle. Det var kväll, sen kväll. Mitt i sommarn, ön sov. Jag var vaken, han satt bredvid, våra händer möttes? Sen ringde hans mobil. Alla historier som berättas om den här hårda stranden. Den är hård och känslokall men ändå mjuk, jag vet ingen som har mått dåligt av att sitta här, eller för all del stått här. Det är svalt i luften och den ljust gråblå himlen börjar mjukna, den är inte lika kall längre. Jag ska berätta om himlen, om havet, om platsen, för jag vill att alla ska veta.

 

Solstrålarna spräcker molnens gråblå täcke. De lyser på trädtopparna jag nu vänt mig om för att betrakta. Åh, det är så ståtligt, så ståtligt att se träden så här underifrån. Jag känner mig underkastad, som att de bestämde över mig, som att jag inte var något värd, som att jag var en i mängden. Jag kanske är en i mängden. Vad vet jag? Jag känner mig ganska liten faktiskt, där jag sitter. Sitter, i stor ylletröja, shorts och sandaler. Skogen får mig att rodna. Dess gröna charm, bräkliga grenar, livlösa stammar, mulliga mark. Allt får mig att känna mig lite avlägsen. Jag passar inte in här, inte längre. En gång gjorde jag det. Det var då. Nu är det nu. Solen värmer min nacke. Jag vrider mig, tittar runt. Skog, stig, jag ser, betongbrygga, hav, hav, hav, strand, skog, vilket underbart ställe. Här finns det ingen som stör, bara jag och mig själv, som stör naturen, för att själv få ro, egoistiskt egentligen. Naturen som är så skön och härlig, smutsig och kall i sig själv. Jag borde gå och fortsätta berätta, för jag vill att alla ska veta.

 

Jag vill inte förändra den här platsen. Den ska vara som den alltid har varit och som jag kommer ihåg den. Så som den var när jag brukade sitta där och fundera över livet. Dess hårda utseende blandat med skogens snälla lugn gör platsen till ett paradis dit alla borde få komma, oavsett om man syndat eller inte. Föresten är helvetet och paradiset efter döden ingenting att tro på. Det finns ju bara ett begränsat antal platser till helvetet ändå och som vi kom överens om tidigare så kommer ingen syndfri från denna jord. Det är bara att ge upp. Ge upp hoppet på ett liv efter döden.

 

Jag reser mig. Här kan jag inte vara kvar. Min avsky tar över. Jag lever inte som jag gjorde då på den tiden, då jag hade det här som plats. Min plats som jag gick till, som jag återvände till, för att hitta mig själv, komma ikapp mig själv. Fan, fan att det inte är så längre. Tillbaka till livet, hitta tillbaka till mig själv. Grusstigen. Den kanske beskriver det här stället bäst, grus, rörigt, damm - smuts. Jag har berättat om det jag vill att alla ska veta. Platsen, där jag hörde hemma.

Martin - en fixarnas man
Äntligen hemma med borr i sin hand
Han reser ett lusthus, han satsar på kaklet
Med huvet på skaft han träffar taket
Tina - hon matar sig lugn
Hon pillar på knappen på sin varmluftsugn
Glöm vispar och slevar, här finns stek till tusen
Använd fingret, det gör susen

Åh, när ni tar saken i egna händer
Åh, när ni gör som de på tv gör
Då ska ni se att livet får en ny kick
Prova deras sköna trick
Åh, när ni räcker fram och gör allt själva
Åh, när ni släpper lös er fantasi
Är det inget att skämmas för grannen gör nog likadant
Upp med nävarna, kör hårt
Ni ska se att det går (det går, det går, det går)

Bosse - han smeker sitt krom
När han leker doktor med sin Amazon
Han oljar sin växelspak, han är en tuff en
Schysta rattar, fram med muffen
Ernst - hans tanke är fin
Han skakar liv i en slaknad ruin
Han pular och pålar och se: han får opp 'et
Nu trallar han i sommartorpet
Han trallar på torp

Åh, när ni tar saken i egna händer
Åh, när ni gör som de på tv gör
Då ska ni se att livet får en ny kick
Prova deras sköna trick
Åh, när ni räcker fram och gör allt själva
Åh, när ni släpper lös er fantasi
Är det inget att skämmas för grannen gör nog likadant
Upp med nävarna, kör hårt
Ni ska se att det går

(Åh när ni)
Är det inget att skämmas för grannen gör nog likadant
Upp med nävarna, kör hårt
Ni ska se att det går, det går, det går, det går (det går)
Ni ska se att det går

Melodifestival jag älskar melodifestival

Puss K