Tussilago

Måndagar är min sovdag. Det är dagen efter. Jag är helt slut efter en dag på jobbet, efter två lediga och vill bara hem till sängen.

Igår hade jag dock annat för mig, och det var iförsej jättekul att få en inblick i livet på Hammarbyhöjden. Men det straffar ju sig ganska snabbt kan jag säga.

Var tvungen att jobba längre än schema och var redan på lunchen slut efter en lång och härlig förmiddag i stjärlappsbacken. Men se, jag nickade till flera gånger på tuben. Kanske jag dreggla också. Vad fan vet jag. Men idag är det sovdag, eftersom jag fortfarande går på P och inte får gå på mitt favvopass med min favvoledare som gör mitt liv värt att leva varje tisdag eftermiddag!!!


Helt slut alltså. Man undrar ju hur man ska klara att jobba heltid med en massa ungar att föda och gosa med när man kommer hem. Känner mig faktiskt ganska värdelös när jag tänker ett steg längre. Men imorgon är det KÖR och på torsdag slutar jag med kuren och efter jobbet ska jag på VIP-kväll hos Itala och sen är det fredag(!!!) och sen en härlig adventshelg med dop och lite annat gos.


(Borde fixa en bild på när A och jag sitter på våra 9 kvadrat i den lilla soffan med varsin dator i knät, men om man tjuvkikar på vad den andra gör får man blicken)

Förra söndagen blev det officiellt att jag inte ska sitta i förbundsstyrelsen för nästa år och en ny person valdes in i mitt ställe. På kvällen var jag tot und vorbei (astrött) och hängde i min favoritsoffa (hon familjen A). Jag kände hur nysningarna blev allt tätare och hur en genomskilnig västska började rinna ut från mina näsborrar.
Jag hatar förkylningar.
På tisdagen försämrades mitt tillstånd drastiskt då jag höll på att kollapsa vid mellis. Jag tryckte i mig ett piller och tog några gosiga barn med mig och la mig för att läsa bok i mysrummet.. Där låg jag sen tills dagen var över.

Hemma onsdag-torsdag. Och jag som hatar att vara sjuk trotsade och gick till jobbet på fredag. På söndag får jag en konstig klump bakom halsmandlarna men väljer att förneka. Adam är bakis och hela dagen är skittrist. Ensam mamma räddar dock kvällen. På måndag ska jag sluta klockan 15.15 men får som bonus stanna på jobbet till 17. Kul jul. Jag ringer till mamma och frågar om hon vet något man kan ta som är avsvällande för halsen. Hon säger:

-Gå till vårdcentralen.

Jag har streptokocker. Halsfluss.


Härligt.

Efter en jävla veckas förkylning väntar man på ett positivt besked, vilket jag iförsej fick. Det stod POS på lappen när jag för tredje gången fick träffa läkaren.
Och inte nog med det. Adam har precis fått samma besked, så nu kan vi ligga här och svälla ikapp. Han ska äta pencellin för första gången i sitt liv.

Vad är det som händer, är det Guds straff till den lilla människa som har tagit ett avgörande beslut.
Jag behöver mina pengar för tusan.

Att man ska behöva bli lika chockad varje månad.
Jag kvider, har ont i ryggen, sväller upp som vilken annan gravid som helst och känner mig allmänt snygg och sexig. Adam tycker också synd...
om sig själv.
För det är minsann inte så lätt alltid att ha att göra med ett hormonstint monster.
Han pratar, jag blir arg, han blir arg, jag blir ledsen, han blir förbannad och så vidare.

Hur fan är världen konstruerad egentligen?
Kvinnor kan ju inte vara med kvinnor, man behöver faktiskt närhet och kärlek även under fyra intensiva dagar. Och det kanske inte är det bästa av en likasinnad som också sväller upp och ligger och kvider.
Nej.
Kvinnor kan inte va med män, vilket jag nyss har gjort klart.
Det måste vara tänkt, manmedman.
Då kan dom ligga där medan världens kvinnor går och kvider om vartannat.
Och dricka livets dryck medan blodet forsar på andra sidan väggen. 

Gör så.

Men jag har funnit vägen ut. För en timme åtminstonde, av 3,5 långa dygn. Ki-jympan halv 6 på tisdagarna är grym. Ledaren brinner och jag blir lycklig. Det är en sån energi och sån kraft och sån lycka. Ryggsmärtan löser upp sig och jag kan andas igen.
Men som sagt, bara för en timme.

Jävla killar.