En oberörd tid
Godmorgon.
Ja, min syster kom in och rotade i min garderob klockan nio och mamma drog upp min rullgardin i mitt mörka stora rum 20 över nio. Så jag är pigg och glad som en kexchoklad.
När jag satte mig här för ungefär två minuter sen så såg jag en bok bredvid mig, Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, det måste vara min syster som lagt den här för på den sitter en fjuttigt gul postitlapp med texten LÄS! helt fantastisk... Och ja, jag vet jag kan inte se en enda skräckfilm utan att ha femton täcken framför ögonen och hålla 17 personer hårt i handen men skräckromaner är ju riktigt roligt. Johns andra bok Låt den rätte komma in var helt underbar. Läs, läs, läs, lääs!
Det stod en tvättkorg i syrummet full med mina kläder, nu ligger den uthälld på min säng och jag funderar på att ta tag i den och lägga det mesta där det ska ligga. Det är bara svårt att hitta motivation till något som inte känns viktigt. Jag ska åka bort på söndag och jag ska säkert ha med mig hälften om inte mer av det som ligger där, så det känns lite onödigt att lägga in det i garderoben när det ändå ska ut om två dagar igen.
Jag har ingen direkt plan för idag. Jag vet att jag ska träffa Malin och Ben och kanske även Erik, Malin och Sara. Men jag vill inte ringa Malin än. Okej för att hon går och lägger sig innan tio på lediga dagar men igår pratade jag faktiskt med henne när klockan blivit över halv 11.. Ojoj, hon kanske måste sova jättelänge för att ta igen sig. Hehe, lilla Malin, hon är så bra.
Jag saknar verkligen att skriva av mig när jag är borta någonstans, visst kan jag ta ett kollegieblock och kladda ner lite obetydliga ord men... Men. Ja, jag vet inte om jag är helknäpp eller helt normal men när jag har varit ute med hunden den senaste veckan har jag liksom skrivit blogginlägg i mitt huvud. Några av ämnena som kom upp var
Hemliga h-boken: Den läxbok vi hade i trean och fick skriva hemuppgifter till fröken i, mest för att hon skulle lära känna oss mer tror jag, men jag gillade h-boken. Vi kunde få uppgifter som "Vad är du rädd för" "Min familj" "Min bästa dröm" "Min önskesemester" och första läxan vi fick var att rita ett porträtt av oss själva och skriva en kort presentation. Jag ritade en liten tjej med gult hår och ett jättestort rött leende. Jag skrev "Jag tror jag är en glad person" och fröken svarade att "Jag tror också att du är en glad person". Jag är väldigt ofta glad och det finns inte många som har sett mig riktigt arg, i alla fall inte av mina kompisar, familjen är undantag. Adam försökte klura ut hur jag skulle se ut som arg och han gjorde en liknelse med "Lilla My" i Mumuindalen.
Ett tacktal: Jag har alltid velat hålla ett tacktal, det verkar så fint. Att få tacka alla de som betyder något för än. Mitt skulle bli ganska långt. Jag skulle nog få förbereda det ganska långt innan för jag skulle inte vilja glömma någon. Alla skulle känna sig träffade och uppskattade förhoppningsvis. Jag tror aldrig jag kommer få hålla ett tacktal. Det är synd. Någon gång ska jag skriva ett tacktal.
De som träffar mig första gången, eller blir presenterade för mig. Jag brukar undra vad de tänker om mig. Egentligen vet man väldigt lite om någon som man hälsar på och börjar prata med. Då kanske man pratar om yliga saker, eller sånt som är aktuellt just för tillfället, om gemensamma saker osv.. Det vore kanske bra att presentera sig lite längre. Typ i stil med:
Hej, jag heter Kristina och har gått ut första året på Värmdö gymnasiums samhällsvetenskapliga-kulturprogram. Jag har två systrar, en mamma och en pappa och bor i en villa med två katter och en hund. Min favoritfärg är grön och jag tycker väldigt mycket om musik. Jag är scout sen nio år tillbaka och sitter med i Stockholms seniorscouters arbetsutskott som ordförande och även i Stockholms distriktsstyrelse. Jag ingår i Enskedelaget Pokémon Crew och det senaste två åren har jag ägnat mig lite för mycket åt scouting enligt mina kompisar.
Så får det bli. Då har man lite mer att prata om samtidigt. "Jaha, vad gör dina systrar då och hur gamla är de? Vad heter hunden och vad är det för ras?" Det blir genast ett mer lärakännasamtal. Mer presentationer åt världen.
Klockan börjar närma sig 11 och jag har mycket att göra.
Kristina
Ja, min syster kom in och rotade i min garderob klockan nio och mamma drog upp min rullgardin i mitt mörka stora rum 20 över nio. Så jag är pigg och glad som en kexchoklad.
När jag satte mig här för ungefär två minuter sen så såg jag en bok bredvid mig, Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, det måste vara min syster som lagt den här för på den sitter en fjuttigt gul postitlapp med texten LÄS! helt fantastisk... Och ja, jag vet jag kan inte se en enda skräckfilm utan att ha femton täcken framför ögonen och hålla 17 personer hårt i handen men skräckromaner är ju riktigt roligt. Johns andra bok Låt den rätte komma in var helt underbar. Läs, läs, läs, lääs!
Det stod en tvättkorg i syrummet full med mina kläder, nu ligger den uthälld på min säng och jag funderar på att ta tag i den och lägga det mesta där det ska ligga. Det är bara svårt att hitta motivation till något som inte känns viktigt. Jag ska åka bort på söndag och jag ska säkert ha med mig hälften om inte mer av det som ligger där, så det känns lite onödigt att lägga in det i garderoben när det ändå ska ut om två dagar igen.
Jag har ingen direkt plan för idag. Jag vet att jag ska träffa Malin och Ben och kanske även Erik, Malin och Sara. Men jag vill inte ringa Malin än. Okej för att hon går och lägger sig innan tio på lediga dagar men igår pratade jag faktiskt med henne när klockan blivit över halv 11.. Ojoj, hon kanske måste sova jättelänge för att ta igen sig. Hehe, lilla Malin, hon är så bra.
Jag saknar verkligen att skriva av mig när jag är borta någonstans, visst kan jag ta ett kollegieblock och kladda ner lite obetydliga ord men... Men. Ja, jag vet inte om jag är helknäpp eller helt normal men när jag har varit ute med hunden den senaste veckan har jag liksom skrivit blogginlägg i mitt huvud. Några av ämnena som kom upp var
Hemliga h-boken: Den läxbok vi hade i trean och fick skriva hemuppgifter till fröken i, mest för att hon skulle lära känna oss mer tror jag, men jag gillade h-boken. Vi kunde få uppgifter som "Vad är du rädd för" "Min familj" "Min bästa dröm" "Min önskesemester" och första läxan vi fick var att rita ett porträtt av oss själva och skriva en kort presentation. Jag ritade en liten tjej med gult hår och ett jättestort rött leende. Jag skrev "Jag tror jag är en glad person" och fröken svarade att "Jag tror också att du är en glad person". Jag är väldigt ofta glad och det finns inte många som har sett mig riktigt arg, i alla fall inte av mina kompisar, familjen är undantag. Adam försökte klura ut hur jag skulle se ut som arg och han gjorde en liknelse med "Lilla My" i Mumuindalen.
Ett tacktal: Jag har alltid velat hålla ett tacktal, det verkar så fint. Att få tacka alla de som betyder något för än. Mitt skulle bli ganska långt. Jag skulle nog få förbereda det ganska långt innan för jag skulle inte vilja glömma någon. Alla skulle känna sig träffade och uppskattade förhoppningsvis. Jag tror aldrig jag kommer få hålla ett tacktal. Det är synd. Någon gång ska jag skriva ett tacktal.
De som träffar mig första gången, eller blir presenterade för mig. Jag brukar undra vad de tänker om mig. Egentligen vet man väldigt lite om någon som man hälsar på och börjar prata med. Då kanske man pratar om yliga saker, eller sånt som är aktuellt just för tillfället, om gemensamma saker osv.. Det vore kanske bra att presentera sig lite längre. Typ i stil med:
Hej, jag heter Kristina och har gått ut första året på Värmdö gymnasiums samhällsvetenskapliga-kulturprogram. Jag har två systrar, en mamma och en pappa och bor i en villa med två katter och en hund. Min favoritfärg är grön och jag tycker väldigt mycket om musik. Jag är scout sen nio år tillbaka och sitter med i Stockholms seniorscouters arbetsutskott som ordförande och även i Stockholms distriktsstyrelse. Jag ingår i Enskedelaget Pokémon Crew och det senaste två åren har jag ägnat mig lite för mycket åt scouting enligt mina kompisar.
Så får det bli. Då har man lite mer att prata om samtidigt. "Jaha, vad gör dina systrar då och hur gamla är de? Vad heter hunden och vad är det för ras?" Det blir genast ett mer lärakännasamtal. Mer presentationer åt världen.
Klockan börjar närma sig 11 och jag har mycket att göra.
Kristina
Kommentarer
Postat av: Emma
Hej där! Visst blir man beroende av bloggen. När jag inte kan skriva kommer jag på mig själv med att formulera inlägg i huvudet och jag kan längta tll datorn. Nästan lite läbbigt. Håller på att läsa "Låt den rätta komma in" och den är verkligen bra men var skeptisk innan. Kul att så många olika personer verkar gilla den. Ha det bra. Kram
Trackback