Tussilago

Alltså. Idag är det visst söndag. Var tog veckan vägen? Var tog min lediga tid innan mitt resande skulle börja vägen? Jag tycker jag har tagit vara på tiden riktigt väl. För mig handlar sommarn om att ta det lugnt, ha jävligt kul och uppleva nya saker, sånt som bara händer en gång och aldrig mer. I år blir det Camp X. Jag ska åka på mitt första seniorscoutläger. Det är lite lustigt faktiskt om man tänker på hur involverad jag är i just seniorscoutlivet, i Stockholm i alla fall. Oj, nu fick jag lyckorus. Tänk hur mycket jag har varit med om de senaste två åren, tänk hur mycket jag har upplevt och hur många nya människor jag har lärt känna. Tänk hur tom min telefonbok skulle vara om jag inte tagit chansen,. chansen till engagemang, biljetten till allt mitt slit, till alla mina ohanterbara stressituationer, till allt skratt, till all glädje, till all nytta, till så mycket kunskap, till så mycket samarbete, till så mycket som jag inte visste om, jag kan inte sluta vara tacksam för att jag är inte ens fyllda 17 år och jag har varit med om, upplevt och känt på så himla mycket och många situationer. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, le eller flina, fundera eller tänka, jag vet inte vad jag skulle ha varit utan mitt engagemang, utan alla uppmuntringar, utan alla goda vänner, utan allt nedlåtande pladder, utan allt och alla. Jag skulle ha varit en helt annan, en blyg, en eftertänksam, en liten, men ändå kanske en stark. Jag vet så lite, men ändå så mycket, på en och samma gång. (Och jag vill fråga mig själv i denna stund varför jag läser med estradpoetrösten inom mig när jag skriver detta, det är så fint att prata så, därför har min syster valt rätt tjej, dumt att jag aldrig fått höra henne uppträda, jag kanske kan beställa en privatreportoar, jag kan vara testpublik, för jag rycks alltid med, jag skrattar och gråter, ler och fäller tårar på en och samma gång när jag hör något så vackert som när Solja läser för mig i min alldeles egna mp3 om när allt började så oskyldigt med diskbänken och alla ärtor som bara kastas ner för trappan, det får mig att tänka på den där reklamen när de spelar Heartbeats som är så fin och nu blir det här en jättejobbig mening med en himla massa kommatecken och nu är min röst inställd på lite norrländsk finlandssvenska och jag känner hur glädjen bubblar inom mig där jag sitter på mins familj egen altan i Enskede). Jag vet inte varför jag tänker alla dessa tankar på en och samma gång, här kommer all känslorna. Det blir som i mitt livs verk, jag tror den ska börja såhär, jag får sudda ut och börja om från början, ingen ska någonsin glömma, ingen som verkligen träffat mig IRL som man så fint skriver här på Internätet ska någonsin glömma vem jag är så länge jag lever och samtidigt ska ingen få veta min innersta hemlighet. Inte ens jag själv, för jag tror att jag blundar, jag tror att jag innerst inne blundar för allt och inget, samtidigt, jag blundar för min innersta dröm.

Visst är det svårt att läsa när texten inte är indelad i stycken? Men jag tycker det är vackert. Det är fint, man ska bli så inne i texten och läsa med sin aggresivaste estrad och verkligen ta i för att sedan återvända till normal ton när man kommer till det stycket där texten tonas av och det blir mer lättläst, där alla kan se skillnad på verk och hemlighet, verk och verklighet.

Jag vet inte vad jag vill säga, eller jo, jag vill säga ganska mycket. Jag har varit feg.
Fan, om ni någon gång får chansen att vara med en grupp med genomgoda människor, sova i ett tält eller under bar himmel i lägerbålsringen, ligga vaken hela natten fast man ska upp så tidigt bara för att man älskar livet så mycket, man vill ta vara på varje sekund, man vill kunna minnas, vaddå? Sova kan man göra sen. Man vill vara i nuet man vill spänta de där stickorna som gör att maten blir klar mycket snabbare och vad effektivt det blir om fler hjälps åt med olika saker förståss och vad fort diskvattnet kan bli klart om någon har ansvar för att sätta på en stor kastrull med vatten precis när maten är färdig och en annan häller diskmedel i en balja medan en trejde heller en bottfull med kallt vatten i alla tre baljor och glöm inte att man inte får diska i sötvatten det blir så dyrt och det behövs renas mer vatten och då blir inte den som får ta på sig skulden glad och då påverkas alla, tillslut. Fan vad jag är glad att jag är scout. Att jag får åka på läger med flera tusen andra och få träffa så många nya människor att jag bara kommer ihåg namnet på de riktigt snygga och jag får vara precis den jag vill och jag behöver bara tänka på dået och inte  vad som händer imorgon eller orda hemfärden, bara finnas, till hands, som en hjälpande hand, ett handslag ibland, en klapp på axeln och det här fixar du. Fan vad ni har missat något, ni som aldrig tog chansen, det som aldrig var er grej att bli scout. Tänk vad många fina människor ni har missat hittils. Jag vet att jag babblar men jag är kär, jag är så kär för scouting är det bästa som finns, det är så fint och jag älskar det med hela mitt hjärta. Som Dalai Lama sa en gång: Tänk vad många krig vi skulle undvika i framtiden om varje ung människa var scout. Det är fina ord som jag har där bak när livet känns svårt och mejlen hänger över mig och besluten tas, fel, och jag känner mig dålig för jag ska vara den som hjälper som fixar som stöttar men ibland behöver jag mer stöd än vad jag trott och jag klarar inte allt utan alla andra som finns där vid min sida, jag klarar inte ett kompisbråk precis innan ett stort arr. Jag vill bara att alla ska finnas för mig och då finns jag där för alla, alla som behöver mig, jag som är liten och blond och alltid är glad när jag inte är på något annat humör, men oftast är jag glad, för då blir jorden kanske en bättre plats för någon eller några, ett leende är bättre än inget, det måste väl vara så. Jag blir så glad när jag får fina sms från en jag älskar och den vill ha svar på en enkel fråga som Kan du, eller Vill du, eller Var eller Hur eller När eller Varför eller Vad skulle jorden vara utan träden?
Jag blir glad när jag får prata i telefon med de jag tycker om och jag blir glad av att jag kan känna att även fast Towe inte får sina pengar som jag lånade förra sommarn när vi var på Kina restaurang i Worthing så finns hon där och jag blir glad när jag ser henne, även fast jag är sålig på att höra av mig, även fast jag prioriterar det jag tycker är viktigast just då, även fast jag inte tänker på vad de andra tycker om mig. Jag vill bara bli omtyckt för den jag är.

Nu blev det långt igen.
Och jag tycker om att skriva, jag skriver för att det är roligt, för att jag får något ut av det för att jag vill att folk ska veta vad jag vill och vem jag är, jag skriver för allt och ingenting.
Och nästa gång du tar ett glas iskall flädersaft, snälla snälla tänk en bra och en dålig sak om den personen du mest tycker om här i världen, den dåliga kan vara att den inte är hos dig just nu eller att den får åka till Säfle helt utan dig

Jag heter Kristina och ni lyssnar inte på Sommar i P1
(Ted Gärdestad - för kärlekens skull)