Tussilago

Men först en välförtjänt dejt med görlsen.

Det e grejer.

Frågan jag ställer mig:

Vad är det som driver en människa att inte ge upp hoppet?

Hur klarar man 15 dagar i ett litet hålrum utan mat eller vatten?

Hur tappar man inte livslusten av att ligga där, helt själv och ena stunden hoppas och andra stunden vänta in döden.

Och framförallt, skulle jag ha gett upp eller fortsatt att hoppas?

Därför tänker jag nu göra detta till ett projekt.

Imorgon bitti sätter jag mig på ett plan till Haiti.

Gräver ner mig själv i ett litet hålrum och väntar.

I 15 dagar.

Och ser om jag ger upp eller kämpar.

Hur prioriterar man i livet efter något sådant?

Det är det jag ska ta reda på.

Haiti nästa.

Over and out.

Gruppen "2 kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti"

De som har gått med i den här gruppen, har ni inte hängt med senaste tiden eller?

Hur underbart det här än låter fattar ni väl att det finns något skumt med det?

Idag kan man läsa detta på gruppens sida:

Den som inte har fattat det är ju helt körd.

Jag äter en god och närande lunch (purjo, vitlök, chili, tomat o quornfärs med sallad i pitabröd)

Dessutom lyssnar jag på alla omgjorda p3guldlåtar i ett rasande tempo.

De som får komma:

(Finns det fler förslag kan man lämna de i mitt postfack mån-ons 16.00-16.15)

Det kommer att ske lördagen den 30e januari och jag hoppas det är okej om vi är hos dig Karin?

Observera att detta är en tjejkväll.

Det blir toppen! (Läs som Maria Montasami)

Så, igår drack jag vin.

Gårkvällens samtalsämne:

Homosexuell.

Det är vår käre vän Anton som kom på den förfärligt roliga vitsen.

Som vi alla tar på fullaste allvar.

This is the skämt.

Sen skulle jag göra en avancerad gymnastisk övning.

Då rasar datorn ner, rakt på min näsa.

Det gör ont idag.

Stora problem i en liten värld.

Idag har det hänt alldeles för mycket.

Det får inte plats i mitt lilla huvud.

Bland annat har Mange Schmith skaffat fejsbok.

Och för att smälta det måste jag nog sova nu.

Men det kommer inte vara smält imorgon heller.

Och jag kommer missa på tentan på grund av det.

Men då vet jag i alla fall vems fel det är.

Nej.

Jag är fullgeprofft.

Och ska bege mig från sängen, in i badrummet och tillbaka ner i sängen.

Här ska allt sovas!!

En människa ska inte behöva leva utan ost.

Ost är en gudagåva.

Som jag inte vill klara mig utan.

Ost.

Är livet.

Dödsryck of the day:

- 5 km på crosstrainern

- armträning i 15 min

- benträning 15 min

- 80 situps på varierande sätt

After that you need a really good lunch.

So I fixed some.

Kristinas ultimata lunchtallrik:

På salladsbädd:

Stekt kycklingbröst, purjo, vitlök, zuccini, några små bitar rökt korv, keso och solrosfrön.

För det första.

Jag kan inte tro att det är sant någonstans att jag är äldre än både Cimon och Jackie i PH.

Det är sjukt.

Dessutom är jag och Jackie typ stjärnsystrar.

Hon är född 1990-09-09

och jag ett år innan.

Det måste vara ett sign.

Att jag är född på samma dag som Svartenbrandts dotter.

Men vad det ska symbolisera har jag inte kommit på än.

Tyvärr

Jag vill ju inte skryta men sanningen är att jag är väldans grym på matlagning.

Det bara finns inom mig.

Jag läser aldrig recept.

Det är för töntar.

Jag bara tar fram det ur hjärtat.

Att jag har börjat laga så himla mycket mat beror på:

1. Jag har flyttat hemmifrån

2. Det är tidskrävande och ibland vill jag faktiskt bara döda tiden

3. Jag ska vinna studentmatlagartävlingen som jag själv ska anordna imorgon.

Men.

Jag har kommit på det.

Jag har aldrig satsat förrut.

Men någongång ska det vara dags.

Kristina goes beach 2010.

Och den här gången ska jag lyckas.

Men lite vin ikväll kan inte skada.

Det värmer bara själen.

Men.

Jag har kommit på att jag måste hålla mig på topp.

På någe vis.

Saker jag förändrat (från och med onsdag) gällande mat:

- Steker endast i ekologisk olivolja, isället för smör eller annat skit

- Har inhandlat fullkornspasta och fullkornsris

- Ska börja laga soppa oftare

- Äter quornfärs istället för köttfärs

Allt för att må lite bättre i samvetet.

Dessutom nolltolerans vad det gäller bullar, chips och godis.

Mörk choklad och vin är det enda gift som jag godkänner.

Dagens lunch: Stekta kycklingbitar i olivolja med salt o peppar på en bädd av grönsallad med avokado och oliver

Dagens ryck: Ska promenera in till stan i 20 graders kyla.

Igår på en föreläsning lärde vi oss att man måste göra ett dödsryck om dagen. Jag tycker min promenad är iklass med dödsryck.

Vad har hänt?

Don´t know.

Men någonting måste man ju trösta sig med i dessa bistra tider..

-28.

Idag, nu när klockan närmar sig 10 på förmiddagen är det -24.

Jag har tydligen hamnat i ett köldhål.

Här finns det liksom inga människor som kan värma upp luften på samma sätt.

Men nu ska jag ta mig ut.

Och jag vet inte om jag kommer tillbaka.

Och det är det jag kommer fokusera på nu i lite drygt en vecka.

Det är det som är bra med den här utbildningen.

Att allt som oftast lär jag mig något jag sedan kan använda som partytrick.

Det är bra.

Är det någon mer som vill ha reda på sin personliga yta kan jag mer än gärna läsa av i min lilla tabell jag ska rama in och sätta ovanför toaletten.

Nehej.

Nu var det snart slut på den här dagen.

Eller, jag är slut.

Så hej på dig.

Och här är allt och ingenting sig likt.

Det första jag möts av är ett välstädat rum.

Pijou, tack mig själv att jag julstädade.

Det andra, är likt ett dödsbo, där väggmålningarna bara rasar ner.

Jag har fått ett brev.

Där i ligger två lotter.

Tack.

Jag skrapar som aldrig förr.

Och titta.

25 gånger två, jag är en riktig liten turgris jag.

Nu väntar uppackning.

Och titta vad någon gömt i min packning:

Panshispappans egna surdegsbröd!

Jihoo

Väskorna är snart packade.

Det blir mycket att släpa på.

Herre.

Hur mycket saker behöver man?

Kan man ju undra.

I Örebro väntar handlingshjälp.

Har fått den servicen genom hemtjänsten.

Jag ska bara ta bussen till Willys, sen blir jag lotsad genom butiken och hemkörd.

Ganska bra grej.

Dessutom får man välja sina ledsagare.

Idag har jag valt Tove o Thed.

Så back to Öret med blandade känslor.

Idag är det kallt.

Här kommer sanningen.

Jag önskar att vi stannat kvar i Thailand.

Bott på en strand och jobbat lite med att dra in folk att bo i världens snyggaste bungalows.

Men livet vänder.

Och drar åt ett håll jag inte har någon jävla aning om.

Livet drar och jag hänger fan inte med.

Någonstans ska jag sätta stopp.

Eller komma ikapp.

Kan någon ta mig tillbaka till min 17-års värld?

Då var jag säker på allt.

Idag har jag samvetskval varje dag jag ska välja vilka strumpor jag ska sätta på mig.

Strumpor som kan vara världens mest okomplicerade sak.

Och jag dör lite av tanken av att det är jag som valt.