Tussilago

Solen skiner, 8 grader och våren är utanför fönstret.

Jag har precis duschat och sitter med min kaffe.

Livet borde vara topp.

Men jag vill ut på äventyr.

Äventyret är för långt bort för att jag ska kunna längta och den här våren känns som en evighet.

Ändå är det inte så långt kvar.

Jag borde ju njuta av varje sekund.

But no.

Tillochmed till Örebro längtar jag.

O efter Bengte, men inte till Stockholm.

Jag vill på äventyr.

Om bara alla som jag ville kunde följa med mig i mitt liv.

Vad bra det vore.

Jag är inne i någon slags raksträcka, jobb, helg, jobb, helg.

Som en helt vanlig människa alltså.

Men jag är inte nöjd.

Jag vill ha variation.

Och efter snart ett år i den här pluttestaden känns det som att jag kan det mesta.

Jag vet var glasinsamlingen ligger, jag vet resturanger o pubar o saker som är tuffa o inte.

Jag vet var olika cykelaffärer ligger och vilken matvarubutik som är bäst.

Jag ser på folk var de köpt sina kläder och känner vägar o gränder.

Jag kan det här.

OCh nu vill jag ha nytt.

Men jag ska tjå mig.

En vår kvar. Och den kommer bli härlig.

Våren på Irland är faktiskt fin.

Får bara se till att hålla mig sysselsatt. Vardag skrämmer mig lite.

Jag kom hit ensam med ingenting.

Och här sitter jag nu, med ett helt normalt liv.

Så lätt det är att anpassa sig.

Nu längtar jag bort och inte längre hit.