Tussilago

Jag var så glad.

Så full av hopp.

Parkerade väskan hemma och fortsatte ner på stan för att möta min lilla finne.

Vi åt middag, pratade om allt o ingenting, drack vin o öl o ja, sånt som man gör här..

Jag promenerade genom staden och njöt av plusgraderna.

Njöt av känslan att det här är ändå staden jag bor i.

Det är svårt att se vad det är som gör att man blir kvar här.

När man har varit borta ett tag blir allt dock överdrivet självklart.

Det är ju den här staden som jag älskar.

Det är här mitt liv tog form.

Det är här mina minnen kommer finnas kvar.

Jag kom hem och var glad att träffa VB o M som var helt uppe i packningen.

Sen.

Att gå på toaletten kan ju vara en självklar sak kan man ju tycka.

Iallafall i Europa!

Inget vatten.

Inte en endaste ynka droppe.

Jag gick o la mig sminkad, med oborstade tänder och hoppades på det bästa till morgonen.

Jag stiger upp, går in på toan.

Vatten?

Nej.

Är jag glad?

Nej.