Kristina charmas
Irländarna är en sort för sig.
Varje dag jag går runt i den här stan blir jag glad.
Här pratar människor med varandra, frågar hur man mår och ler.
En fredagseftermiddag när jag skulle köpa vatten på SPAR frågade kassören först om jag kunde sätta på lite musik på min radio (min handväska), sen började han fråga om vad jag skulle göra i helgen och att han skulle jobba men var ledig på måndag och så vidare. Jag blev glad. Charmad.
Fredagen när jag slutat jobba hos familjen gick jag en sväng på stan för att köpa lite mums till mig och Majsen. Hade dock inte hittat baguette som min lilla meny skulle inkludera så jag sprang in på lillspar på O´Connel street. Väl när jag skulle betala ställer jag upp min vinflaskepåse på disken, för att rota fram mina pengar. Var på kassören tar upp vinflaskan, läser på etiketten och försäkrar mig om att det här kommer bli en bra kväll.
Mamma är på besök och ska köpa lite frukt på en mataffär. Alltså en stor butik. Kassörskan säger: How are you och mamsen blir helt ställd i vad hon ska svara. Inte för att de egentligen kanske bryr sig om hur jag eller du mår. Men visst blir man lite glad av att tro att någon bryr sig?
Idag när jag är ute och promenerar och precis påväg hem med min kaffe i handen möter jag en man som sträcker ut handen och säger något i stil med: Oh, thanks love is that mine?
Det är några exempel av människor jag stött på.
De kommer säkert inte håg mig, men när fick en försäljare eller en okänd stockholmare er att le förra gången? Kanske har hänt, men här händer det allt som oftast.
Irland - Sverige - 1-0