Tussilago

När jag var ett barn tyckte jag alltid det var så himla pinsamt och konstigt att mamma alltid grät när hon såg oss sjunga, dansa, eller höra en solskenshistoria. Varför grät hon? Det var ju bara när man var ledsen man grät, och inte kunde hon vara ledsen när hon såg mig skratta? En omöjlig vuxenfråga som jag aldrig fick något vettigt svar på. Att vara rörd, vad var det?

För ett år sen. För ett år sedan fick jag svaret. Ungefär.
Jag kan få tårar i ögonen på tunnelbanan när jag ser ett barn. Jag sitter och gråter på hundmässan när jag ser lydnadstävling och gråter floder när jag ser på film.

Vad hände?