Tussilago

Vem fan vill inte anställa mig?

Året var 2006 och jag låg gråtfärdig i min säng. Jag hade halsböld och trodde att jag aldrig skulle bli bra. Tankarna flög i mitt runt i mitt huvud, precis hemkommen från Skåne. Hemska Skåne, för den gången. Jag hade dumpat och blivit dumpad och visste inte hur jag skulle kunna gå vidare. Speciellt då, när jag bara kunde ligga, inte prata, inte äta. Bara gråta och tänka för mig själv.
Då kommer mamma in i rummet med ett kuvert i handen. Ett brev, till mig, som har legat på skänken i flera timmer i min ovetskap, något som aldrig skulle inträffa i mitt friska tillstånd.
Det pirrar till i magen när jag ser var brevet kommer ifrån. Stockholm stads idrottsförvaltning.
Jag vågar inte hoppas, men gör det ändå.
Yes. Yes. Yes.


2006 års Ungdomsledarstipendium

Gratulerar! Du har blivit utnämnd till en av 2006 års ungdomsledarstipendiater.


Så börjar brevet jag då höll i min hand och jag log av den pirrande glädjen jag kände inom mig. Det var jag, det var mitt arbete som skulle belönas. Jag hoppade ur sängen och ville genast gå ner och sitta med vid middagen.

Efter det har jag inte haft särskillt många sjunk. Jag vet vad jag klarar av och säger till om jag mot all förmodan inte skulle klara av någonting. Jag vill utvecklas och jag vet att jag är bra. Jag är jäkligt bra. Så vad väntar de på?

Ge mig ett jobb nu.