Tussilago

Nu kanske man tror att jag har valt rubriken eftersom jag inte hade något annat att skriva, är farsinerad av något eller tycker något är jobbigt.
Nej. Bajs.
Bajs är det jag tänker på, skit.

När jag gick en liten prom med vovven på lunchen höll jag nästan på att kliva i en hundskit. Uuuh, tänkte jag och började tänka på vad som kunde ha gjort att jag klev i den där, om jag hade gått ett steg till åt det hållet, dansat till lite på steget eller hoppat jämfota. Men så väcktes det en tanke från ingenstans. Varför tar jag inte upp hunskitar som ligger och skräpar när jag ändå går och bär på svarta påsar?
Nej. Där fanns en spärr.
Jag har inga som helst problem med att plocka upp Cirrus bajs, för det är ju min bäbis. Han är ju som jag, liksom, varför skulle det vara äckligt? Men hula bandola det här är ju skitmysko. När man bajsar själv tycker man att det är ju helt neutralt och vaddå man måste ju få ut det annars blir det tungt att bära på. Ta en offentlig toalett som exempel, om man kommer in och det verkligen luktar skit, det är någon som har lagt ett berg precis innan, vill man ju helst inte vara där inne. Men om det vore en själv som hade gjort det, hade man gått ut därifrån med ett leende på läpparna och varit nöjd och inte haft en tanke på nästkommande person.

Varför är andras bajs så äckligt?
Det är sånt som snurrar i mitt huvud när jag är ute och går med hunden.
Fick just ett samtal av min kära, han satt och åt Croissanter vid triumfbågen i Barcelona. Kul.
Han hade så mycket att berätta men pengarna bara tickar, så jag bestämde att det vore bättre om han kom hem efter en veckan, var hemma i två dagar och sen åkte en vecka till. Han tyckte det lät bra.
Om man ändå hade allt man ville ha.
Då skulle livet vara skittråkigt.

Den här helgen har varit lång, men ändå kort, men dagarna ska gå fort, idag och 9 dagar frammåt, sen ska dom vara världens långsammaste.


Lova, håll mig alltid i handen