Tussilago

Fallet var ett faktum.
Jag vet inte vad som egentligen hände. Det blev mörkt. Han kom. Lyfte. Tog tag. Fick mig att stå. Jag stod. Såg väl förfärlig ut. De sa åt han att sätta mig ner. Jag satt. Grät. Skakade. Huttrade. Frös. Ville inte vara med.

Adam och jag hade haft världens mysigaste sommarkväll ute i Hellasgården. Klockan började närma sig nio och det var dags att cykla hem. En underbar kväll med fläktande vindar där vi susade ner för backarna i Nacka. Det var så fint och vi var världens lyckligaste. Tills. Utanför Fredells. Pang. Jag slog i backen. Adam slängde sin cykel och sprang, tog armarna under mina och lyfte upp mig, för att titta om jag levde var nog huvudsyftet. Det gjorde jag. Plötsligt var vi inte ensamma. Det var två till där. Som sa att jag skulle sätta mig, plockade upp min cykel, frågade om de skulle ringa taxi osv. Det finns så snälla själar i världen. Sen satt jag bara. Grät, huttrade, skakade, ville bort.