Tussilago

Jag hade haft matteprov. Det hade gått bra. Jag var glad, men trött. Jag hade köpt en tröja. Var på väg hem. Väntade på tunnelbanan, t-centralen är förresten underbar på eftermiddagen...   

Det var massa folk, överallt. Jag njöt av att sitta där på en bänk, mitt i smeten. Alla stressade människor, alla telefonsamtal, alla musikdiggare, alla lustiga, konstiga, glada, tråkiga, utslitna, fula, snygga, krokiga och vackra människor jag såg, de gjorde mig på bra humör. Jag tittade mig omkring där jag satt, men min blick stannade till, på en kille. Ja, det var inte för att han var snygg jag iakttog honom utan det var något mer speciellt med honom, något utöver det vanliga. Han hade en jojo i sin hand, sånt jag själv roade mig med när jag var yngre, att jojja. Jag tittade på killen. Han hade  sällskap med en kille som såg ut att vara hans kompis. Då kom tåget.   

Jag var snabbt framme vid dörren längst bak i tåget, jag ville alltid vara bland de första som steg in. Det var viktigt. För då kunde jag välja, jag gillar inte att bli placerad på en plats jag inte vill vara på, eller stå på i det här fallet. Eftersom det var mycket folk var det trångt på tunnelbanan och jag hamnade i gången mellan sätena. Försökte sätta blicken på en av reklamskyltarna för att inte titta för mycket på någon som kanske inte skulle gilla det. De två killarna ställde sig bredvid mig. Det här började bli roligt. Där hade jag suttit och iakttagit dem, i hemlighet, och nu ställde de sig där, bredvid mig.   

Vid Slussen gick de flesta av, som vanligt, och jag tog chansen att få sitta. Självklart tittade jag mig omkring innan jag satte mig om någon sönderstressad medelålders handsfreemobiltalande dam behövde platsen mer än mig. Så var inte fallet. Jag slog mig ner och började le. Jag log för att de två killarna självklart satte sig mittemot mig, han med jojon mitt emot, den andra snett emot. De pratade om… Jag vet faktiskt inte vad de pratade om, jag tänkte på annat, tänkte på kompisen, som jag tycktes känna igen. Jag kunde inte titta allt för mycket, för så gör man inte, bara lite sådär som man gör på tunnelbanan. Han skrattade mycket. Skratt är nog det bästa jag vet. Han hade ett fint skratt. Jag gillade det, det gick in i hela mig och värmde min annars ganska frusna dag.  

Jojokillen gick av och kvar satt jag och han, som hade flyttat in ett säte när jojokillen rest sig. Nu satt vi alltså mittemot varandra. Om det här hade varit i en film nu, tänkte jag, hade jag tagit kontakt och sagt att jag känt igen honom och så skulle vi börja diskuterat varför och sen hade jag följt med honom hem och… Jaja. Tillbaka - det var mörkt ute och min fönsterspaning gick alldeles utmärkt. Sådär när man tittar i fönstret och ser den andra fast den tror att man kollar ut men så tittar den tillbaka och då drar man bort blicken. Ni vet. Där satt vi och tittade i omgångar på varandra. Jag log nog hela tiden.  

Han reste sig upp. Det bröt förtrollningen. Där satt jag och inte ens en blick gav han mig när dörrarna öppnades och han klev av. Han gick av en station före mig. Det betydde att han kunde ha gått i någon av mina gamla skolor. Jag kom hem. Stod och funderade ett tag innan jag började ta av mig jackan och skorna. Hade jag bara inbillat mig att han tittat på mig också? Nej, så fel kunde jag inte ha tagit. Han hade tittat.   

Några dagar efter när jag hade lite tid över letade jag upp några gamla skolkataloger. Ja. Där var han. I två av mina tre tidigare skolor hade han gått. Jag hade fått ett namn på min tunnelbanekille och jag nämnde det självklart för min bästa spionkompis. Hon letar upp alla människor snabbt och enkelt, helt otroligt men ganska praktiskt. Det tog bara några sekunder innan hon skickade en länk tillbaka, hon hade hittat honom på MySpace. Jag skakade i hela kroppen när jag öppnade sidan. Det var han.   

Vad hade jag för val nu?
1. Låta det vara. Vad hade jag trott egentligen? Att jag hittat en vän för livet?
2. Mejla. Nu eller aldrig.   

Jag valde alternativ två. Jag mejlade. Det var en torsdag, två dagar efter att vi suttit mitt emot varandra på tunnelbanan. Jag hade varit helt galen. Va? Mejlat en helt främmande människa och sagt att han såg intressant ut. Ojoj.   När jag loggade in på tisdagen blinkade inkorgsikonen. Jag hade fått svar. Jag jublade av glädje inom mig men samtidigt vågade jag nästan inte titta, men gjorde det ändå. Det var ett överraskande svar, han tyckte det var kul att jag hade mejlat. Glädjedans. Glädjetjut. Glädjeskutt. Sen gick allt ganska snabbt. Efter att ha pratat två gånger på msn följde han med mig ut med hunden. (Hundtricket!). Han var trevlig, verkligen jättetrevlig och jag blev glad. Tänk att jag hittat en sån, bara på hur han såg ut, att han tittade på mig och att han hade fint skratt.  

Vi fortsatte att träffas och två och en halv vecka senare var vi officiellt tillsammans. Det var för bra för att vara sant, det är sådant som händer i filmer och inte i verkligheten, men det var sant. Livet borde vara lite mer som på film, mer spännande, mer mystiskt.    Slutet gott allting gott, precis som det brukar vara på film. Men föresten har det inte slutat, det har bara börjat. Ja, det här är faktiskt sant, även fast det låter  lite väl påhittat.   
Dessutom tycker jag om när det regnar ute.



För ni som undrar hur det gick till..
Kristina