Tussilago

Hej.
Idag blev en fin dag. En dag att minnas. En dag att tänka på. Tänka tillbaka och minnas. Farfar.
 Min syster är så klok. Igår skrev hon en kommentar till mitt inlägg att begravningar är bra för då förstår man vad som hänt. Jag läste det nyss. Imorse tänkte jag. För mig sitter farfar fortfarande vid köksbordet på Kasärngatan när vi kommer och hälsar på. Han satt där för mig. Jag hade inte förstått. Jag kunde inte ha förstått.
Begravningen var fin. Fin musik. Fin stämmning. Bra präst. Och om farfar varit med skulle han ha sagt "men va fint ni har ordnat med det här, å va fint det var å vilken fin musik". Solen sken och det var fint väder. Systrarna sisters återförenades med sin bror. Vår bror Joakim. Det var en fin dag.
När jag skrev rubriken tänkte jag såhär:
Sol: Solen sken på min farfars begravning. Bara för honom. För att han alltid hade humöret uppe. För att han alltid var glad och brydde sig om allt och alla. Intresserade sig om vad som hade hänt och satte alltid andra före sig själv.
Vind: En vind blåste bort när farfar dog. En vind som spred glädje över världen.
Vatten: För farfar var det värt att fälla en tår.
Nu efter att ha varit på begravning och varit i deras gamla lägenhet börjar jag förstå att min fina farfar inte finns mer. Men en sak är säkert. Han var en fin man.

Rune Bogren 13 maj 1916 - 16 december 2005

Nu ska jag sova
Godnatt!