Tussilago

Ibland måste man göra sånt där som man annars bara tänker att "det där kanske man skulle kunna göra", sånt som bara händer på film och i dåliga tv-serier.
En sak som jag brukar göra ibland är att lägga små hemlighetsfulla lappar på lustiga ställen. Tänk vad glad man skulle bli om man hittade en lapp själv. Jag brukar skriva saker som "ditt leende får mig att snurra" eller "du gjorde min dag". Tänk hur mycket man kan glädja en människa med så enkla medel. Eller jag skulle i alla fall bli glad.
Sen kan man ju fundera över om det är positivt eller negativt i slutändan, när den där pesonen inte kan få den där lappen ur tankarna. Fast den kanske hjälper. Ändå. Tänk om killen som får lappen tror att det är från tjejen som han är kär i i hemlighet och vågar fråga henne om hon vill gå och fika och det visar sig att hon också är kär i honom i smyg och allt bli bra och lyckligt.
Jag skulle nog analysera jättemycket i om jag fick en sån där lapp. Eller det beror kanske på.

Förra veckan fick jag känslan av att göra det där som man aldrig gör utan bara tänker.
Jag tog kontakt med killen som satt mittemot mig på tunnelbanan.
Någon gång måste man ju ha gjort det va.
Jag tyckte det var nu eller aldrig. Tänk egentligen hur många trevliga människor man missar för att man inte pratar med folk på tunnelbanan. (Okej jag pratade inte med killen på tunnelbanan utan jag kände igen honom, kollade i en skolkatalog, såg vad han hette och Ben - spionen själv hittade honom på tre sekunder). Men tänk om man verjligen skulle säga "Hej, shit vad du är snygg" och "Oj vilken fin tröja du har" till alla de som man tänkt så om. Tänk hur många man skulle springa på då en dag på stan.
Jag brukar iförsej flirta ganska hårt på tunelbanan. Varje gång jag ser en snygging som inte ser helt omöjlig ut så är det bara att köra hårt. Men han får inte sitta för nära. Då blir det inte samma sak, då blir det ju bara pinsamt att sitta och titta på någon rakt i ögonen en halvmeter ifrån. För några veckor sen fick jag en kille helt på fall. Men han gick av innan mig ch stod verkligen och råglodde även när han hade stigit av och när tåget åkte iväg följde han det sakta med huvet. Va. Jag är expert.

Jag har fått klagomål. På att jag uppdaterar för lite. Men jag har annat för mig. Tyvärr. Jag har ju börjat mitt nya liv. Oj. Nu ska jag bara lyssna klart på den här låten och sen ta en tur med hunden. Ikväll ska mamma och jag äta fisksoppa. Pappa åker till Paris om några timmar, lyckost.

Kristina