Tussilago

Godmorgon.
Ja, min syster kom in och rotade i min garderob klockan nio och mamma drog upp min rullgardin i mitt mörka stora rum 20 över nio. Så jag är pigg och glad som en kexchoklad.
När jag satte mig här för ungefär två minuter sen så såg jag en bok bredvid mig, Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, det måste vara min syster som lagt den här för på den sitter en fjuttigt gul postitlapp med texten LÄS! helt fantastisk... Och ja, jag vet jag kan inte se en enda skräckfilm utan att ha femton täcken framför ögonen och hålla 17 personer hårt i handen men skräckromaner är ju riktigt roligt. Johns andra bok Låt den rätte komma in var helt underbar. Läs, läs, läs, lääs!
Det stod en tvättkorg i syrummet full med mina kläder, nu ligger den uthälld på min säng och jag funderar på att ta tag i den och lägga det mesta där det ska ligga. Det är bara svårt att hitta motivation till något som inte känns viktigt. Jag ska åka bort på söndag och jag ska säkert ha med mig hälften om inte mer av det som ligger där, så det känns lite onödigt att lägga in det i garderoben när det ändå ska ut om två dagar igen.
Jag har ingen direkt plan för idag. Jag vet att jag ska träffa Malin och Ben och kanske även Erik, Malin och Sara. Men jag vill inte ringa Malin än. Okej för att hon går och lägger sig innan tio på lediga dagar men igår pratade jag faktiskt med henne när klockan blivit över halv 11.. Ojoj, hon kanske måste sova jättelänge för att ta igen sig. Hehe, lilla Malin, hon är så bra.
Jag saknar verkligen att skriva av mig när jag är borta någonstans, visst kan jag ta ett kollegieblock och kladda ner lite obetydliga ord men... Men. Ja, jag vet inte om jag är helknäpp eller helt normal men när jag har varit ute med hunden den senaste veckan har jag liksom skrivit blogginlägg i mitt huvud. Några av ämnena som kom upp var

Hemliga h-boken: Den läxbok vi hade i trean och fick skriva hemuppgifter till fröken i, mest för att hon skulle lära känna oss mer tror jag, men jag gillade h-boken. Vi kunde få uppgifter som "Vad är du rädd för" "Min familj" "Min bästa dröm" "Min önskesemester" och första läxan vi fick var att rita ett porträtt av oss själva och skriva en kort presentation. Jag ritade en liten tjej med gult hår och ett jättestort rött leende. Jag skrev "Jag tror jag är en glad person" och fröken svarade att "Jag tror också att du är en glad person". Jag är väldigt ofta glad och det finns inte många som har sett mig riktigt arg, i alla fall inte av mina kompisar, familjen är undantag. Adam försökte klura ut hur jag skulle se ut som arg och han gjorde en liknelse med "Lilla My" i Mumuindalen.

Ett tacktal: Jag har alltid velat hålla ett tacktal, det verkar så fint. Att få tacka alla de som betyder något för än. Mitt skulle bli ganska långt. Jag skulle nog få förbereda det ganska långt innan för jag skulle inte vilja glömma någon. Alla skulle känna sig träffade och uppskattade förhoppningsvis. Jag tror aldrig jag kommer få hålla ett tacktal. Det är synd. Någon gång ska jag skriva ett tacktal.

De som träffar mig första gången, eller blir presenterade för mig. Jag brukar undra vad de tänker om mig. Egentligen vet man väldigt lite om någon som man hälsar på och börjar prata med. Då kanske man pratar om yliga saker, eller sånt som är aktuellt just för tillfället, om gemensamma saker osv.. Det vore kanske bra att presentera sig lite längre. Typ i stil med:
Hej, jag heter Kristina och har gått ut första året på Värmdö gymnasiums samhällsvetenskapliga-kulturprogram. Jag har två systrar, en mamma och en pappa och bor i en villa med två katter och en hund. Min favoritfärg är grön och jag tycker väldigt mycket om musik. Jag är scout sen nio år tillbaka och sitter med i Stockholms seniorscouters arbetsutskott som ordförande och även i Stockholms distriktsstyrelse. Jag ingår i Enskedelaget Pokémon Crew och det senaste två åren har jag ägnat mig lite för mycket åt scouting enligt mina kompisar.
Så får det bli. Då har man lite mer att prata om samtidigt. "Jaha, vad gör dina systrar då och hur gamla är de? Vad heter hunden och vad är det för ras?" Det blir genast ett mer lärakännasamtal. Mer presentationer åt världen.

Klockan börjar närma sig 11 och jag har mycket att göra.
Kristina

Jag är på en ö utanför Strömstad, det är min gudmors alldeles egen ö och det är härligt. Då kan man göra lite som man vill dagarna i enda. Jag njuter. På söndag är det dags för läger men tills dess kommer jag befinna mig här, så förvänta er inga långa uppsatser i bloggen på ett tag, det blir ett ganska långt sommaruppehåll med bara några livstecken någon gång ibland sådär. Ha det skönt i solen, Kristina

Alltså. Idag är det visst söndag. Var tog veckan vägen? Var tog min lediga tid innan mitt resande skulle börja vägen? Jag tycker jag har tagit vara på tiden riktigt väl. För mig handlar sommarn om att ta det lugnt, ha jävligt kul och uppleva nya saker, sånt som bara händer en gång och aldrig mer. I år blir det Camp X. Jag ska åka på mitt första seniorscoutläger. Det är lite lustigt faktiskt om man tänker på hur involverad jag är i just seniorscoutlivet, i Stockholm i alla fall. Oj, nu fick jag lyckorus. Tänk hur mycket jag har varit med om de senaste två åren, tänk hur mycket jag har upplevt och hur många nya människor jag har lärt känna. Tänk hur tom min telefonbok skulle vara om jag inte tagit chansen,. chansen till engagemang, biljetten till allt mitt slit, till alla mina ohanterbara stressituationer, till allt skratt, till all glädje, till all nytta, till så mycket kunskap, till så mycket samarbete, till så mycket som jag inte visste om, jag kan inte sluta vara tacksam för att jag är inte ens fyllda 17 år och jag har varit med om, upplevt och känt på så himla mycket och många situationer. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, le eller flina, fundera eller tänka, jag vet inte vad jag skulle ha varit utan mitt engagemang, utan alla uppmuntringar, utan alla goda vänner, utan allt nedlåtande pladder, utan allt och alla. Jag skulle ha varit en helt annan, en blyg, en eftertänksam, en liten, men ändå kanske en stark. Jag vet så lite, men ändå så mycket, på en och samma gång. (Och jag vill fråga mig själv i denna stund varför jag läser med estradpoetrösten inom mig när jag skriver detta, det är så fint att prata så, därför har min syster valt rätt tjej, dumt att jag aldrig fått höra henne uppträda, jag kanske kan beställa en privatreportoar, jag kan vara testpublik, för jag rycks alltid med, jag skrattar och gråter, ler och fäller tårar på en och samma gång när jag hör något så vackert som när Solja läser för mig i min alldeles egna mp3 om när allt började så oskyldigt med diskbänken och alla ärtor som bara kastas ner för trappan, det får mig att tänka på den där reklamen när de spelar Heartbeats som är så fin och nu blir det här en jättejobbig mening med en himla massa kommatecken och nu är min röst inställd på lite norrländsk finlandssvenska och jag känner hur glädjen bubblar inom mig där jag sitter på mins familj egen altan i Enskede). Jag vet inte varför jag tänker alla dessa tankar på en och samma gång, här kommer all känslorna. Det blir som i mitt livs verk, jag tror den ska börja såhär, jag får sudda ut och börja om från början, ingen ska någonsin glömma, ingen som verkligen träffat mig IRL som man så fint skriver här på Internätet ska någonsin glömma vem jag är så länge jag lever och samtidigt ska ingen få veta min innersta hemlighet. Inte ens jag själv, för jag tror att jag blundar, jag tror att jag innerst inne blundar för allt och inget, samtidigt, jag blundar för min innersta dröm.

Visst är det svårt att läsa när texten inte är indelad i stycken? Men jag tycker det är vackert. Det är fint, man ska bli så inne i texten och läsa med sin aggresivaste estrad och verkligen ta i för att sedan återvända till normal ton när man kommer till det stycket där texten tonas av och det blir mer lättläst, där alla kan se skillnad på verk och hemlighet, verk och verklighet.

Jag vet inte vad jag vill säga, eller jo, jag vill säga ganska mycket. Jag har varit feg.
Fan, om ni någon gång får chansen att vara med en grupp med genomgoda människor, sova i ett tält eller under bar himmel i lägerbålsringen, ligga vaken hela natten fast man ska upp så tidigt bara för att man älskar livet så mycket, man vill ta vara på varje sekund, man vill kunna minnas, vaddå? Sova kan man göra sen. Man vill vara i nuet man vill spänta de där stickorna som gör att maten blir klar mycket snabbare och vad effektivt det blir om fler hjälps åt med olika saker förståss och vad fort diskvattnet kan bli klart om någon har ansvar för att sätta på en stor kastrull med vatten precis när maten är färdig och en annan häller diskmedel i en balja medan en trejde heller en bottfull med kallt vatten i alla tre baljor och glöm inte att man inte får diska i sötvatten det blir så dyrt och det behövs renas mer vatten och då blir inte den som får ta på sig skulden glad och då påverkas alla, tillslut. Fan vad jag är glad att jag är scout. Att jag får åka på läger med flera tusen andra och få träffa så många nya människor att jag bara kommer ihåg namnet på de riktigt snygga och jag får vara precis den jag vill och jag behöver bara tänka på dået och inte  vad som händer imorgon eller orda hemfärden, bara finnas, till hands, som en hjälpande hand, ett handslag ibland, en klapp på axeln och det här fixar du. Fan vad ni har missat något, ni som aldrig tog chansen, det som aldrig var er grej att bli scout. Tänk vad många fina människor ni har missat hittils. Jag vet att jag babblar men jag är kär, jag är så kär för scouting är det bästa som finns, det är så fint och jag älskar det med hela mitt hjärta. Som Dalai Lama sa en gång: Tänk vad många krig vi skulle undvika i framtiden om varje ung människa var scout. Det är fina ord som jag har där bak när livet känns svårt och mejlen hänger över mig och besluten tas, fel, och jag känner mig dålig för jag ska vara den som hjälper som fixar som stöttar men ibland behöver jag mer stöd än vad jag trott och jag klarar inte allt utan alla andra som finns där vid min sida, jag klarar inte ett kompisbråk precis innan ett stort arr. Jag vill bara att alla ska finnas för mig och då finns jag där för alla, alla som behöver mig, jag som är liten och blond och alltid är glad när jag inte är på något annat humör, men oftast är jag glad, för då blir jorden kanske en bättre plats för någon eller några, ett leende är bättre än inget, det måste väl vara så. Jag blir så glad när jag får fina sms från en jag älskar och den vill ha svar på en enkel fråga som Kan du, eller Vill du, eller Var eller Hur eller När eller Varför eller Vad skulle jorden vara utan träden?
Jag blir glad när jag får prata i telefon med de jag tycker om och jag blir glad av att jag kan känna att även fast Towe inte får sina pengar som jag lånade förra sommarn när vi var på Kina restaurang i Worthing så finns hon där och jag blir glad när jag ser henne, även fast jag är sålig på att höra av mig, även fast jag prioriterar det jag tycker är viktigast just då, även fast jag inte tänker på vad de andra tycker om mig. Jag vill bara bli omtyckt för den jag är.

Nu blev det långt igen.
Och jag tycker om att skriva, jag skriver för att det är roligt, för att jag får något ut av det för att jag vill att folk ska veta vad jag vill och vem jag är, jag skriver för allt och ingenting.
Och nästa gång du tar ett glas iskall flädersaft, snälla snälla tänk en bra och en dålig sak om den personen du mest tycker om här i världen, den dåliga kan vara att den inte är hos dig just nu eller att den får åka till Säfle helt utan dig

Jag heter Kristina och ni lyssnar inte på Sommar i P1
(Ted Gärdestad - för kärlekens skull)

Idag såg jag en man på tunnelbanan, han hade en röd keps som det stod I love Jesus på.
Han var en fin man.
Jag är hos Dan.
Det är en fin kväll.


Malin bytte nyss låt, Croner sitter under mig, hon är allvarlig, som låten.

Tills vidare
Kristina